3. Maratondisco
Om att charma polisen och ett banbrytande Maratondisco.
Den tredje drömmen – lite mer, lite större.
Med ett företag, ett namn och ett rykte om att vara riktigt bra på att arrangera discon och fester öppnades fler och andra dörrar. Det blev till att åka ut och arbeta i folkparker, man fick en scen på lokala restauranger och ett mer fast samarbete inleddes med Hotell Dalia i Bengtsfors.
Elisabet fick allt mer att göra med bokföringen. Men det var fortfarande mycket ur hand i mun; pengarna som kom in gick mestadels till att köpa teknik och utrustning. Det pluggades och extrajobbade om vartannat. Också.
I slutet av 90-talet blev Viking en del av ungdomsrådet i Bengtsfors. Det ledde ledde till en idé om att göra något helt annorlunda. Något mycket större, som aldrig gjorts förut och som krävde mer av allt och alla. Och vad var idén då? Jo – ett Maratondisco!
På sin tid, i lilla Bengtsfors, var idén helt revolutionerande: ”vi ska dra över tusen deltagare till Bengtsgården, vi ska ha kända gästartister, det ska vara helt drogfritt och vi ska ha öppet till klockan…fyra!” För folk i Bengtsfors var klockan fyra inte sent. Det var mitt i natten! Och även om det upplevdes som supercoolt var det inte många i ungdomsrådet som trodde att de skulle gå att få tillstånd.
Det var nog bara Viking och Jonathan som trodde, och vågade drömma. Men de som tvivlade hade inte insett att de hade med en viss Viking Grandin att göra. Supersäljaren. Efter att ha charmat den lokala polisen lyckades han, mot precis alla tänkbara odds, få det där tillståndet. Så det blev att affischera halva Dalsland. Och sedan fixat ett golv som skulle hålla för så många människor. Bland annat. Och efter mycket slit och släp så blev det till slut som man hade hoppats. (Fun fact: golvet fick de till skänks av Korsnäs, som i form av Billerud Korsnäs är en av Adapts kunder idag!)
Över tusen gäster kom i bussar från när och fjärran, kändisar från det årets Robinsontävling var på plats och det blev en helt fantastisk kväll. En magisk kväll. Där och då hände någonting, med både Viking och Jonathan och med det som skulle bli Adapt. Där och då när ljusen spelade och svepte över det gungande, dansande, studsande, lyckliga till synes oändliga tusenhövdade människohavet – så kom känslan att nu, nu var storleksribban knäckt. Nu kändes plötsligt ingenting för svårt. Ingenting för stort. Det kändes som att hela världen låg öppen. Men ändå, inte ens där och då och inte ens tiden direkt efteråt, var det givet att detta skulle bli yrkesvalet framåt. Inte ens då, var det tal om att driva det hela med någon annan ambition än lust och driv och passion – och en oerhört massa arbete.